Midnattssolen

Maja hade aldrig sett något som detta förut. Hon steg av tåget i Kiruna och såg något helt magiskt – solen hängde fortfarande högt på himlen, även om klockan var långt över midnatt. Det var som om dagen aldrig ville sluta.

"Välkommen till Lappland!" sa mormor och skrattade när hon såg Majas förundrade ansikte. "Här glömmer solen att gå ner under sommaren. Vi har något som kallas midnattssolen."

Maja kunde inte förstå det. Hemma i Stockholm blev det mörkare varje kväll, men här... här lyste allt i ett underbart gulvitt ljus som liknade ingen annan tid på dygnet.

"Vill du något äventyr?" frågade mormor med ett glint i ögat.

Efter en lätt midnattsmåltid gick de ut på äventyret. Maja hade på sig sin tjockaste tröja även om det inte kändes kallt alls. Luften luktade frisk och grönt. Överallt fanns små blomster i purpurfärger och vita färger som nickade i den svaga vinden.

De gick till en stor sjö som glitrade som om den var fylld med diamanter. Mormor tog fram en boll från sin väska. "Vill du spela?" Hon kastade bollen långt ut på ängen.

Maja sprang efter den. Hennes fötter flög över det mjuka gräset. Det var så annorlunda att leka när solen inte gick ner! Det fanns inga skuggor att vara rädd för, ingen mörk hörna att undvika. Allt var upplyft och glöd av det gyllene ljuset från himlen.

De spelade i flera timmar – eller var det bara minuter? Det var svårt att veta när solen aldrig stack sitt nästet. De lekte fånglek mellan de höga tallarna, de gjorde ängelsflygningar i det långt tätt gräset, och Maja såg till och med en fjäder i älsklingsblått färger som hon samlade på.

Sen satte de sig på en stor sten och mormor visade henne stjärnorna. "Även om solen inte går ner, så kan vi se stjärnorna om man tittar noga," sa hon och pekade mot himlen. Och ja – där, mellan det gula ljuset, fanns några bleka stjärnor som blinkat.

Maja kände något växa i sitt bröst. Det var äventyr. Det var undran. Det var den känsla man får när man upptäcker något helt nytt och helt fantastiskt.

"Det är som om tiden är annorlunda här," viskade Maja.

"Det är den," sa mormor och tog hennes hand. "Här i norr under sommaren lever vi efter solen, inte klockan. Vi kan leka så länge vi vill, för dagen tar aldrig slut."

Den natten – eller var det morgonen? – förstod Maja att det fanns plaster i världen fulla av magi, platser där reglerna var annorlunda, platser där en flicka kunde leka vid midnatt under en varm sol och känna att allt var möjligt.

Och det bästa? Hon skulle få två veckor till här i Lappland.