Tomten och den Försvunna Gröten

Det var dagen innan julafton när tomten Sune ställde fram sin stora skål med gyllengul julgröt på köksbänken. Det var hans älskade tradition – en stor portion ris i röda och vita ränder, doftande av kanel och kardemumma. Han hade kokat den långsamt över tiden, och nu väntade han bara på att den skulle svalna lite innan han skulle äta sin favoritmat.

"Jag återkommer när gröten är perfekt", sa Sune till sig själv och gick ut för att hänga upp några glittrande snörstjärnor på ladugården.

Men när tomten kom tillbaka efter bara tio minuter, blev han helt förfärad. Skålen var nästan tom! Bara några små fläckar av röd fruktoppa låg kvar på botten.

"VEMS JAG ÄT MIN GRÖT?" skrek Sune så högt att det ekade genom hela gården. Han var ilsken – väldigt ilsken. Hans röda mussa började röra sig fram och tillbaka när han tog några snabba steg omkring köket.

Plötsligt hörde han ett litet pippande ljud från bakom spisen. Där, helt gömd bakom de varma tegelpannorna, satt den minsta lilla gråmusen han någonsin hade sett. Hennes små vita morrhår skälfde, och hon såg rädd ut.

"D-d-det var jag, tomten", viskade musen med en bävan röst. "Jag är så fruktansvärt ledsen. Jag är Hugo, en liten skogsmus, och jag har varit så hungrig i många dagar. Jag kom in genom ett hål i väggen, och... och doften av din gröt var så underbar att jag inte kunde motstå mig."

Tomten öppnade munnen för att säga något arg, men något händer då. Han tittade på Hugos små, glansiga ögon fulla av tårar, på hans lillebitte kropp som skälfde av rädsla.

Tomten tänkte på hur kallt det måste vara ute där, hur svårt det måste vara för en liten mus att hitta mat före julen. Långsamt blev hans vrede mjukare och mjukare.

"Kom här, lilla Hugo", sa Sune med en mjuk röst.

Hugo darrade fram försiktigt mellan de varma tegelpannorna. Tomten lyfte försiktigt den lilla musen på sina stora händer.

"Lyssna här, lilla vän. Du åt min gröt, ja – men det är jul snart, och ingen ska vara hungrig på jul. Inte ens små möss."

Tomten gick och kokade en helt ny stor skål med julgröt. Denna gång delade han den med Hugo. Musen fick en liten skål, och tomten fick en stor. De satt tillsammans vid det varma spisen, och Hugo åt långsamt och njöt av varje tugga. Tomten hade till och med spillt lite extra fruktoppa på Hugos portion.

"Från och med nu kan du bo här i gården", sa Sune. "Vi kan vara julvänner."

Hugo piepade glatt, och från den julen framåt hade tomten Sune alltid två skålar gröt på köksbänken.